Usch, jag är ganska upprörd idag faktiskt. Jag pratade i telefon i går med min kompis Jossan inne i Stockholm. Hon växte upp här ute men flyttade in till stan med sina föräldrar och sin lillebror för rätt många år sen. Vi har ändå haft bra kontakt hela tiden och jag har hälsa på henne i stan ganska ofta. Det känns fortfarande som att hon är min bästa vän och jag tänker på henne nästan varje dag. Hennes familj också, för jag gillar dem väldigt mycket.
Men tyvärr har det inte gått så bra för Wille, Jossans lillebror. Han har alltid varit rätt bråkig och i Stockholm började han hänga med ett riktigt rövargäng som höll på med inbrott och dessutom drack och tog droger. Hans föräldrar försökte få honom att sluta umgås med gänget genom att förbjuda honom att gå ut, de satte honom i en annan skola men det blev bara värre. Han blev tagen av polisen några gånger för att ha haft knark och för några stölder. Han var bara en fjortis men ingen visste vad de skulle ta sig till, allra minst föräldrarna. Jag vet att deras mamma ringde till min styvmamma några gånger och var helt förtvivlad.
Wille omhändertogs enligt LVU
Till slut blev socialnämnden inkopplade och de beslöt sig för att Wille skulle omhändertas enligt LVU. De har tydligen rätt att omhänderta barn om det är så att de bedöms vara en fara för sig själva genom självdestruktivt beteende. Och det kan man ju säga att han var. Jag tror också att Jossan och familjen först kände sig rätt lättade över att han fick hjälp, även om hon såklart var ledsen över att han tvingades flytta. Föräldrarna var ändå så klart helt knäckta och när de fick veta att det kanske skulle dröja flera år tills de fick tillbaka Wille fick de nästan panik. De tog in en advokat som kunde LVU och socialrätt och som försökte hjälpa dem att överklaga och få hem honom, men efter en massa samtal med socialen och efter förhandlingarna i rätten insåg de väl att det var bäst för Wille att få vara på en plats långt från Stockholm där han kunde ”tänka om” eller vad de nu försöker få barnen att göra.
Kamp varje dag för att få hem honom
Sedan dess har Jossans föräldrar varit i ständig kontakt med socialnämnden. De har varit på möten för att fråga hur det går, de har, med hjälp av sin advokat, fått klaga i rätten för att socialtjänsten inte gör ordentliga uppföljningar var sjätte månad som de är tvungna att göra. I sommar har Wille bott i familjehem i två och ett halvt år. Han har slutat med drogerna och vill komma hem, men socialsekreterarna sa efter förra uppföljningen, som blev försenad, att de inte kan vara säkra på att Wille inte ska börja falla tillbaka i ”gamla hjulspår”.
Han bor i ett familjehem som ligger söderut längs med E4:an. De är snälla och Wille gillar dem, men han ringer hem nästan varje dag och vill komma hem. Det är som tortyr för alla inblandade. Till och med familjehemsföräldrarna säger att de tror att Wille skulle klara sig fint om han fick komma hem. Det har gått bra för honom i skolan och han har börjat lära sig programmera, han säger att han ska börja göra dataspel. Han skulle dessutom få börja en ny skola eftersom han går i gymnasiet nu.
Hoppas det ordnar sig nu
Om några veckor är det dags för uppföljning igen, så förhoppningsvis tar socialen ett beslut om att insatsen inte längre behövs. Jossans familj har fortfarande kontakt med sin advokat som hjälpte dem när beslutet om omhändertagande togs. Han säger att om inte Wille får komma hem så kommer de att överklaga och antagligen kommer de att få rätt. Men han borde fått komma hem för ett år sedan. Socialsekreterarna verkar inte lita på någon; inte på Wille, inte på hans familj och inte på familjehemsföräldrarna. Det är helt sjukt att de kan ha sån makt över en familjs liv. Och det är galet att man är tvungen att anlita en advokat för att få tillbaka sitt barn.
Förhoppningsvis ordnar sig allt till det bästa. Men jag är ledsen för Jossans och hennes familjs skull. Samtidigt inser jag hur otroligt lyckligt lottad jag är som får bo här med mina päron, Stella och hästarna. Även om jag längtar till Stockholm och vill flytta dit fattar jag ju att det är ganska bra för ett barn att få växa upp här ute i lugn och ro.
Okej, idag blev det lite deppigt men i morgon är en ny dag och jag ska in till stan och shoppa kläder.
Klart slut!
PS. Jossan och Wille är såklart inte deras riktiga namn, men det förstår ni ju! 😉