Då vi köpte huset var jag fortfarande ett litet barn och i och med att jag växt upp i Stockholm så blev det en stor omställning. Jag grät mycket under den här tiden och det var faktiskt väldigt tufft till en början. Från storstad till – ja, ingenting. Så kändes det. Borta var alla bilar, all trafik, alla människor och alla kompisar. Det blev naturligtvis väldigt mycket bättre då vi skaffade hästarna och det blev extremt mycket bättre då jag började skolan och fick nya kompisar.

Vårt hus blev även den självklara mötesplatsen för alla barn i området. Vår tomt är stor och det fanns mycket att leka med. Kurragömma var ett stående inslag som varvades med några spontana fotbollsmatcher. Pappa var – och är! – dessutom väldigt barnslig av sig och han tyckte att det var väldigt roligt att hjälpa oss ungar med lekarna. Bland annat så byggde han en stor koja i ett träd som står mitt på vår gård. En koja där man kunde sitta fem-sex barn, berätta spökhistorier, läsa serietidningar och bara hänga. Den där kojan var under många år min tillflyktsort och jag klättrade ofta upp i den hellre än att gå upp på mitt rum då jag var ledsen eller behövde vara ifred.

Men, nu ska kojan rivas och faktum är att hela trädet ska kapas ner. Det är nämligen alldeles ruttet och det finns ingen räddning. Jag trodde först att det hela handlade om att trädet skymmer solen för vår nya badtunna och att pappa bara vill kapa det av egoistiska skäl. Men, han hade en trädfällare här som kollade och det verkar som att vi borde gjort det här för längesedan. Trädet var tydligen i så dåligt skick att typ en vindpust skulle kunnat få det att falla. Farligt, med tanke på att vårt hus inte står alltför långt bort och att Stella hela tiden brukar springa runt och leka i närheten av trädet. Nåja, det känns väldigt sorgligt att trädet och kojan ska bort. Det har ändå varit en väldigt stor del av barndomen och det känns så definitivt att bara kapa det. Jag kan dessutom inte sluta att tänka på Sagan om Ringen där träden går omkring och pratar och har känslor… Äsch. Det blir bäst så här (jag får bygga en koja på rummet istället) och det är lika bra att kapa ner gamla Ekis. Trädfällaren kommer på måndag.

I övrigt så har vi ett gigantiskt prov i övermorgon som jag måste plugga på. I engelska av alla ämnen. WTF! J. Det kommer att gå bra, så många tv-serier som jag följer så borde det inte vara någon fara. Har ni tänkt på det förresten? Jäklar vad mycket bättre vi unga är på engelska jämfört med våra föräldrar. Senast vi var utomlands så fick jag sköta allt snack. Pappa kunde knappt beställa från restaurangerna: ” Öhum, käänn Aj hav tee pizza pliiis. Sääänks ”. Gud, vad jag skämdes. Så himla pinsamt.

Nu är det dags att plugga glosor! Ciao!