Trädfällning räddade huset

Att bo på landet innebär stora fördelar. Jag skulle aldrig kunna bo i en storstad. Även om jag älskar att besöka Stockholm och Göteborg – eller London och New York! – så är jag en person som mår bäst av att ha naturen runt knuten. Jag älskar pulsen, men jag gör det i små doser. 

Att bo i naturen är något som ger mig energi, som ger mig lugn och som gör mig mer komplett som människa – både i mitt yrke och rent socialt. Men, det är inte helt riskfritt. Vi utsätts kanske inte för trafik, för rån och hot om våld och andra saker som personer boende i en storstad gör. Istället så är naturen både vän och fiende. Senast illustrerad av en akut trädfällning. 

Vi bor på en gård där skogen, bokstavligt talat, är runt knuten. Det handlar om stora träd som ligger som ett skydd runt huset. Mysigt och hemtrevligt. Att kunna ta på sig löparskorna för ett litet pass eller att kunna ta på sig ett par stövlar för att plocka bär eller svamp närhelst andan faller på – det är ren livskvalitet. 

Det som emellertid skedde i helgen var att träden och skogen blev ett reellt hot. Det blåste redan när jag gick upp på mitt rum för att lägga mig. Vinden tilltog sedan under natten och jag vaknade av ett brak. Då jag tittade ut under morgonen så såg jag hur en stor gran knäckts på mitten och vars krona låg precis vid vår fasad. Ett brott två meter längre ner – ja, det hade kunnat innebära en katastrof. 

Det fick pappa att agera. Jag såg på honom att han var skärrad, även fast han försökte skämta i vanlig ordning. Han fattade vad det fallande trädet hade kunnat åsamka för skada – både på huset och på oss som lever i det. 

Företaget inom trädfällning gjorde jobbet 

Han ringde direkt ett företag inom trädfällning som kunde rycka ut akut. Tillsammans gick de sedan omkring och planerade för vilka träd som skulle fällas, vilka som var gamla och vilka som skulle kunna vara kvar. Därefter så genomfördes en trädfällning där företaget dels använde sig av maskiner som kapade trädet och där en kranbil sedan dels höll fast stammen och sedan dels lyfte den ner i en container. 

Vissa träd fälldes genom att de kapade i sektioner medan andra fälldes på det mer traditionella viset med såg och yxa. Det gick fort och det såg ytterst kontrollerat ut. Jag var faktiskt lite nervös. En trädfällning har jag aldrig riktigt funderat på tidigare, men nu började jag tänka på vind, på riktning och allt annat. Vad händer om trädet börjar rasa åt vårt hus snarare än inåt skogen? 

Företaget vi anlitat för vår trädfällning hade, milt uttryckt, koll på läget. De var effektiva och säkra och de ska även tillbaka redan nästa helg för att fräsa bort alla stubbar. Totalt fälldes tio träd på vår tomt. Nästa gång det blåser på – ja, då kommer jag att ligga tryggt och säkert i min säng. Jag behöver inte vara orolig för att en större gran ska krascha in genom väggen. Vem sa att det var ofarligt att bo mitt i spenaten?

Ny lekplatsutrustning – vilken skillnad!

Jag sitter ofta i min vindsvåning och tittar ut genom fönstret i jakt på lite ny inspiration och lite nya tankar. Ni vet, som man gör. Man tittar ut lite ofokuserat och så plötsligt börjar hjulen inne i huvudet att rulla sig allt närmare en idé eller en lösning. Det är häftigt.

Det som jag sett är dock inte så inspirerande och upplyftande. Nedanför, på en innergård, ligger en förskola och den ser allt annat än mysig ut. Lekplatsen innehåller några gamla däck som nästan är igenvuxna av gräs, det finns en ranglig gungställning och det finns en liten rutschkana i plast som även den sett sina bättre dagar. Skulle jag vara barn på den förskolan så skulle jag förmodligen vara ett väldigt olyckligt sådant. Samma sak om jag vore förälder. Den utsikten har inte direkt givit mig oceaner av inspirerande tankar.

Barnen leker och har roligt

Men, kanske blir det ändring på detta. För några veckor sedan så kom det nämligen några grävmaskiner som började röja loss på innergården. Därefter så dök det upp ett företag som började lägga ut en massa mattor – sådana där i plast som är mjuka att ramla på. Som steg tre så rullade sedan en lastbil i på gården och några gubbar började placera ut ny lekplatsutrustning. Gungor, en klätterställning, gungbrädor, en rutschkana. Wow, alltså. Wow! Vilken skillnad. Jag skulle med lätthet kunna gå ner och testa några av de där sakerna själv.

Det bästa av allt är att det verkligen syns på barnen också, De leker som aldrig förr och de har verkligen roligt. Det bästa av allt är att de leker tillsammans. Personalen behöver inte rycka ut och agera lekledare: barnen sköter allt på egen hand och utvecklar därigenom sin förmåga att samarbeta. 

Barn behöver röra sig!

Jag älskar barn och jag älskar att höra skratt, rop och stoj. Idag så behöver vi vuxna göra ett större jobb med att aktivera barn. Det ser jag på min ridskola där jag arbetar ibland. Många barn har inte alls den motorik och den fysiska förmåga som man kan kräva. Lekplatsutrustning är extremt viktig i detta: det ger barnen bra fysik och det ger samtidigt fantasin en chans att utvecklas. Så, en sista uppmaning: föräldrar – gör det inte för lätt för er. Lägg bort telefonen och se till att aktivera era barn. Det har ni – och dem – igen i framtiden!

Varför har ingen tipsat om en bilskrot i Stockholm?

Min bil har varit en trogen följeslagare i snart fyra år. Långt ifrån ny, långt ifrån flashig och långt ifrån en bil som folk vänder sig om efter på stan. Men, det har varit min bil – en bil som tagit mig från punkt A till punkt B på ett bekymmersfritt sätt. En bil som alltid funnits där och som alltid har levererat på ett prickfritt sätt. 

Det är också min första egna bil så visst finns det ett sentimentalt värde också. Alla små resor på egen hand, alla små utflykter till McDonalds, alla hämtningar av kompisar och all den frihet som bilen skänkt mig då jag satt mig bakom ratten. 

Sentimentalitet är emellertid ingenting som Bilprovningen tar särskilt mycket hänsyn till. För några veckor sedan var det dags för besiktning och den gick, milt uttryckt, sådär. Tvåorna stod som spö i backen och kostnaderna för att korrigera alla dessa skulle – efter en gedigen undersökning – bli väldigt höga. Detta fick mig att börja ge upp tanken på att min bil skulle fortsätta rulla längs vägarna. </p>

Jag kontaktade en bilskrot i Stockholm och åkte dit för att säga farväl till min gamle följeslagare. Pappa följde med som ett moraliskt stöd och som skjuts hem. Det behövde han inte. På denna bilskrot i Stockholm fanns nämligen reservdelar. En masse! Till billiga priser! 

 Bilen klarade besiktningen utan anmärkningar

De delar som jag tidigare kollat priserna på fanns vackert uppradade och redo att köpas – till ett bråkdel av priset på exempelvis Mekonomen. Jag tog en chansning, köpte de delar som fanns, köpte de som inte fanns på annat sätt och kontaktade en bilverkstad. Dessa kunde sedan utföra en lyckad operation och få min bil i ett gott skick igen. Något som det också finns bevis på. Detta i form av den nya besiktningen som – tada! – inte innehöll en endaste liten tvåa. Så. Himla. Skönt! 

Dags för en ny bil? 

Även om bilen klarade sig den här gången så inser ju jag att det kanske inte varar för evigt. Någon gång kommer sagan att vara all och bilen kommer att få besöka samma bilskrot i Stockholm. Detta har gjort att jag börjat spana aktivt efter en ny bil. 

Hur svårt är inte det? Vilken bil ska man välja? Jag har tyvärr inte någon obegränsad budget – annars hade en elbil varit det givna valet – och jag söker komfort och funktionalitet framför estetik. Bilen ska klara av lite hårda tag som livet på landet kräver med jämna mellanrum. Kom gärna med förslag! 

Fram till dess så fortsätter jag att köra omkring med min älskade gamla skruttis. Det var nära ögat, men vår resa tillsammans fortsätter ett tag till. Tack vare en bilskrot i Stockholm.

Jag inreder min vindsvåning

Jag har varit på en underbar möbelaffär inne i Stockholm. Jag hade kunnat köpa hela butiken men fick nöja mig med ett skrivbord.

Det var ett tag sen jag bloggade. Jag har haft en underbar sommar där jag varit ledig och bara haft det skönt. Jag och två kompisar åkte till södra Frankrike en vecka och hälsade på en annan kompis som har hus där. Helt magiskt. Men nu är jag hemma igen och ser faktiskt fram emot hösten. Jag kommer att några plugga strökurser i litteraturvetenskap och så kommer jag att jobba på hotellet så mycket jag vill, de behöver alltid folk.

Höstsol bland träden

Möbler måste få kosta

Men det jag mest ser fram emot är att få sitta här på mitt vindskontor och bara skriva. Allt är klart snart, det är bara detaljer kvar. Bland annat ett skrivbord, och det var därför jag och min styvmamma var inne i Stockholm och kollade i möbelaffärer i helgen. Det finns hur många möbelaffärer som helst inne i Stockholm, jag fattar inte ens varför folk åker till Ikea. Vilken stil man än gillar så hittar man alltid något man gillar, eller älskar. Visst, det kanske är billigare på Ikea, men måste allt handla om att spara pengar? Möbler köper man inte så ofta, då är det väl bättre att lägga ner lite kosing på något man verkligen älskar och som känns unikt. Tycker jag i alla fall.

Det perfekta skrivbordet

I Vasastan gick vi till en möbelaffär som har egen träverkstad på Gotland och där vårt matbord kommer ifrån. De gör fantastiska möbler och jag hade verkligen kunnat köpa hela affären. Men jag fastnade för ett litet skrivbord i massiv ek med en granitskiva. Det var det finaste jag sett. Min styvmamma tyckte det var lite för litet men jag tycker bara att det är perfekt. Förr i tiden kanske man var tvungen att ha ett stort skrivbord på ett kontor men allt jag behöver ha plats med är min Air och en kopp te. Jag tjatade lite och sen fick jag beställa det. Lyckan! Skrivbordet kommer att tillverkas på beställning och det tar ungefär åtta veckor att få det. Visst det kostade men det kommer att vara värt varenda öre. Vid det skrivbordet ska jag skriva min debutroman så sant jag heter Lina.

Jag kurar ihop mig på vinden

Förutom skrivbordet har jag hittat en jättefin bokhylla i en antikaffär och den står redan här på vinden. Jag har också kånkat upp en gammal läsfåtölj som stod i mitt rum och en fin golvlampa. Det är så mysigt här nu så att jag knappt vill lämna vinden och med skrivbordet på plats så kommer det här att vara en fulländad plats. Jag älskar hösten!

Här är möbelaffären där jag hittade skrivbordet: https://www.gad.se/

Dags att slipa golven på vinden

Här har det hänt grejer! Just nu kommer jag, nästan varje vecka faktiskt, med stormsteg närmare mitt egna kontor på vinden. Väggarna isolerade pappa redan i januari och i två veckor har jag och mamma nu grundat och tapetserat väggarna med snygga Morris-tapeter. Det ser otroligt mysigt ut!

Takfönstret är omkittat och nymålat och ser helt underbart ut. Allt som återstår nu är golvslipning, och idag hittade jag ett företag som erbjuder golvslipning i ”Stockholm med omnejd” och dit räknade de vår lilla by. Vilken tur!

Drömmarna kan vänta

Att stå här och titta ner mot sjön när skymningen faller gör mig så himla glad att jag bor där jag bor. Samtidigt blir jag lite ledsen när jag tänker på att jag antagligen inte kommer att bo här så många år till. Men tiden som är kvar kommer jag att tillbringa här uppe, det är ett som är säkert.

Jag har en massa skrivprojekt som jag vill komma igång med och det känns som att det är det som är min grej just nu. Visst, jag ska flytta till USA och jag har planer på att bli inredare. Jag tänker skaffa mig en grym utbildning, men vet ni vad? Jag känner inte att det är någon brådska. Just nu vill jag bara sitta här och skriva av mig mina tankar och kanske börja på något större, en roman eller något, jag vet inte.

Men vi bygger inte det här vindkontoret bara för min skull. När jag flyttar ut kommer mina föräldrar att ha det som kontor. Eftersom pappa har egen firma har han papper i hela huset och han kan aldrig hålla ordning på någonting. När jag flyttat kommer det att bli tyst som i graven, men han kommer i alla fall att ha en plats där han kan samla alla pärmar.

Grym golvslipning i Stockholm

Golvslipning är billigt i Stockholm, visste ni det? De slipar hela vindsgolvet, eller rättare sagt den delen som ligger i kontoret, 28 kvadratmeter, och det kommer bara att ta en dag, inklusive ytbehandling! Och för det betalar vi bara 2200:-, varav 400:- dessutom är reskostnad för att de ska ta sig hit och tillbaks till Stockholm. Golvslipning är ju en ROT-tjänst, så mycket av arbetskostnaden går bort.

Jag sökte bara efter golvslipning Stockholm så fick jag kontakt med en firma där jag pratade med en supertrevlig kille, som dessutom hade svar på alla mina frågor. Jag vet att man borde ringa runt och be om en massa offerter, men min magkänsla sa att det här blir kanon, så jag anlitade den firman direkt.

Snart är allt klart

Jag har bett om olja som ytbehandling, ren träolja. Det kommer att bli fantastiskt vackert och mjukt att gå på. Jag vet att det finns tåligare ytbehandlingar, som vax och lack, men vindsgolvet är så vackert, tjocka ekplankor som är lite ojämna, och jag vill att man verkligen ska se träet. Då är olja bäst, har pappa lärt mig.

De kommer hit från Stockholm nästa vecka och slipar och fixar. Efter det är det bara inredningen kvar. Jag kommer att ta upp mitt fina skrivbord, en bokhylla som mamma tagit från jobbet, och sen ska jag köpa en fin grön lampa och en snygg matta. Kanske ett par tjusiga gardiner. Det är nära nu!

Och här kan den som vill läsa mer om golvslipning: https://www.golvslipningstockholm.biz/

Måste man ha en advokat för att få träffa sitt eget barn?

Usch, jag är ganska upprörd idag faktiskt. Jag pratade i telefon i går med min kompis Jossan inne i Stockholm. Hon växte upp här ute men flyttade in till stan med sina föräldrar och sin lillebror för rätt många år sen. Vi har ändå haft bra kontakt hela tiden och jag har hälsa på henne i stan ganska ofta. Det känns fortfarande som att hon är min bästa vän och jag tänker på henne nästan varje dag. Hennes familj också, för jag gillar dem väldigt mycket.

Men tyvärr har det inte gått så bra för Wille, Jossans lillebror. Han har alltid varit rätt bråkig och i Stockholm började han hänga med ett riktigt rövargäng som höll på med inbrott och dessutom drack och tog droger. Hans föräldrar försökte få honom att sluta umgås med gänget genom att förbjuda honom att gå ut, de satte honom i en annan skola men det blev bara värre. Han blev tagen av polisen några gånger för att ha haft knark och för några stölder. Han var bara en fjortis men ingen visste vad de skulle ta sig till, allra minst föräldrarna. Jag vet att deras mamma ringde till min styvmamma några gånger och var helt förtvivlad.

Wille omhändertogs enligt LVU

Till slut blev socialnämnden inkopplade och de beslöt sig för att Wille skulle omhändertas enligt LVU. De har tydligen rätt att omhänderta barn om det är så att de bedöms vara en fara för sig själva genom självdestruktivt beteende. Och det kan man ju säga att han var. Jag tror också att Jossan och familjen först kände sig rätt lättade över att han fick hjälp, även om hon såklart var ledsen över att han tvingades flytta. Föräldrarna var ändå så klart helt knäckta och när de fick veta att det kanske skulle dröja flera år tills de fick tillbaka Wille fick de nästan panik. De tog in en advokat som kunde LVU och socialrätt och som försökte hjälpa dem att överklaga och få hem honom, men efter en massa samtal med socialen och efter förhandlingarna i rätten insåg de väl att det var bäst för Wille att få vara på en plats långt från Stockholm där han kunde ”tänka om” eller vad de nu försöker få barnen att göra.

Kamp varje dag för att få hem honom

Sedan dess har Jossans föräldrar varit i ständig kontakt med socialnämnden. De har varit på möten för att fråga hur det går, de har, med hjälp av sin advokat, fått klaga i rätten för att socialtjänsten inte gör ordentliga uppföljningar var sjätte månad som de är tvungna att göra. I sommar har Wille bott i familjehem i två och ett halvt år. Han har slutat med drogerna och vill komma hem, men socialsekreterarna sa efter förra uppföljningen, som blev försenad, att de inte kan vara säkra på att Wille inte ska börja falla tillbaka i ”gamla hjulspår”.

Han bor i ett familjehem som ligger söderut längs med E4:an. De är snälla och Wille gillar dem, men han ringer hem nästan varje dag och vill komma hem. Det är som tortyr för alla inblandade. Till och med familjehemsföräldrarna säger att de tror att Wille skulle klara sig fint om han fick komma hem. Det har gått bra för honom i skolan och han har börjat lära sig programmera, han säger att han ska börja göra dataspel. Han skulle dessutom få börja en ny skola eftersom han går i gymnasiet nu.

Hoppas det ordnar sig nu

Om några veckor är det dags för uppföljning igen, så förhoppningsvis tar socialen ett beslut om att insatsen inte längre behövs. Jossans familj har fortfarande kontakt med sin advokat som hjälpte dem när beslutet om omhändertagande togs. Han säger att om inte Wille får komma hem så kommer de att överklaga och antagligen kommer de att få rätt. Men han borde fått komma hem för ett år sedan. Socialsekreterarna verkar inte lita på någon; inte på Wille, inte på hans familj och inte på familjehemsföräldrarna. Det är helt sjukt att de kan ha sån makt över en familjs liv. Och det är galet att man är tvungen att anlita en advokat för att få tillbaka sitt barn.

Förhoppningsvis ordnar sig allt till det bästa. Men jag är ledsen för Jossans och hennes familjs skull. Samtidigt inser jag hur otroligt lyckligt lottad jag är som får bo här med mina päron, Stella och hästarna. Även om jag längtar till Stockholm och vill flytta dit fattar jag ju att det är ganska bra för ett barn att få växa upp här ute i lugn och ro.

Okej, idag blev det lite deppigt men i morgon är en ny dag och jag ska in till stan och shoppa kläder.

Klart slut!

PS. Jossan och Wille är såklart inte deras riktiga namn, men det förstår ni ju! 😉

Snart dags att ordna med min studentfest

Wow, det är inte klokt vad tiden går fort när man har roligt. Jag inser nu att jag inte är något barn längre. Snart kommer jag att flytta hemifrån. Säga hej då till mamma och pappa, mina syskon och så är jag tvungen att ta ansvar för mig själv. Jag är så trött på att hela tiden vara barn till någon annan, som om jag inte var en egen person.

Jag vill bli mig själv så mycket det går

Ibland tycker jag att det är just så som mina föräldrar behandlar mig – som om jag inte var en egen människa, utan bara en del av mamma och pappa. Min lillasyster tycker inte att det gör något, men så är hon min lillasyster också. Hon ändrar dig varje gång som mamma eller pappa invänder mot något som jag vet att hon tycker. Hon tar aldrig ”fighten” för någonting. Och jag är så trött på det. Jag vill bli en egen människa, med mina egna åsikter. Med vad jag står för, tycker och vill.

Jag vill bli au-pair i USA

När jag har tagit studenten och haft min studentfest hemma hos mamma och pappa, ska jag flytta. Jag ska åka som au-pair till USA. Jag har bestämt mig. Sedan tänker jag stanna kvar och försöka komma in på något universitet där. Jag ska försöka stanna kvar där. Då kommer jag i så fall att blogga från USA. Du kanske får se en och annan bild därifrån. Vem vet?

Sedan ska jag bli inredare

Som du ju vet, gillar jag inredning. Jag funderar på att blir inredningsarkitekt. Visste du att de läser lika mycket som andra arkitekter? De kan ju massor om färg och form. Om olika material som man arbetar med. De lär sig använda utrymmen och materialen så att det används och utnyttjas maximalt. Jag tycker det är intressant att ta reda på vad olika färger bidrar med, om man bygger med nya material och vad det gör för byggnaderna.

Vi hyr bord och sitter i trädgården

Jag tänker just nu på hur vi ska ordna med min studentfest. Kanske vi hyr bord och möblerar i trädgården. Jag vill ha lyktor i träden, rosor på borden, och mat som är vegetarisk och god. Jag vill att vi alla sitter i trädgården och festar under trädens grenar tills det har blivit kväll. Tänk när det blir mörkt på kvällen, vi tänder allt som går att tända i trädgården, myser ute och sedan är festen slut. Den här uthyrningsfirman gillar jag: https://www.aladdinsuthyrning.se.

Har börjat jobba extra

Jag har äntligen fått ett jobb. Jobb som i extraknäck och extraknäck som i extrapengar – något som verkligen behövs. Den här frågan har delat min bekantskapskrets i två läger. Ena sidan vill – som jag – jobba och få in lite extrapengar; den andra sidan tycker att pappas plånbok är stor nog för alla i familjen.

Jag tycker att man ska jobba och tjäna egna pengar. Det ger väldigt mycket även utöver att man har råd att gå ut och äta, köpa kläder och betala för konserter och annat själv. Dels så förstår jag nu hur stressigt det kan vara att arbeta, dels så får jag ett nytt kontaktnät och dels så får jag också ta mycket ansvar. Ansvar som känns väldigt inspirerande och väldig, väldigt roligt att bli betrodd med.

Att någon tror på mig känns jäkligt roligt och väldigt utmanande. Jag kan redan nu – en månad in i jobbet – känna att jag vuxit som människa. Vad jag gör? Jag jobbar i receptionen på ett hotell.

En mobil växel underlättar

Jag trodde att det skulle vara ett väldigt statiskt jobb. Stå bakom disken, le, lämna över nycklar, checka in- och checka ut. Så är det inte riktigt; faktum är att man är väldigt mycket i rörelse och hela tiden kommunicerar med någon – en kund eller exempelvis en kollega. Hotellet har precis bytt telefonväxel och det har tydligen möjliggjort en bredare och bättre kommunikation.

Jag använder bara min egen mobil och med den så kopplar jag upp mig på ett Wi-fi och kan genom det ringa, ta emot samtal, vidarekoppla en kund som har speciella frågor – kanske till en vaktmästare – och jag kan själv också bli kopplad av en kollega som behöver hjälp med något från receptionen. Det roliga är att vår chef befinner sig i Thailand, men att han trots det kan koppla upp sig till denna mobila växel och delta vid exempelvis morgonmöten och annat – via video dessutom. Coolt.

Nu vet jag ju inte hur det fungerade med den gamla telefonväxel som fanns så jag kan inte jämföra. Men, jag har svårt att tänka mig en bättre lösning än denna. Fler företag borde investera i en mobil växel – det tror jag skulle öka deras omsättning, ge mer flexibilitet och ett betydligt bättre kundmottagande.

Varför jobbar inte fler ungdomar?

Är vi för lata, eller vad är det frågan om? Vi som är födda på 2000-talet brukar ofta beskrivas som slöa, lata och bortskämda. Jag kan vara beredd att hålla med, till viss del. Ser man till den andra sidan av bekantskapskretsen så finns det många som fått erbjudande om jobb, men som valt att tacka nej. “ Vem vill steka hamburgare på kvällarna. Orka stå på en bensinmack. Städa – jag??? “.

Jag har faktiskt också fått frågan om jag vet någon kompis som vill börja. Men, jag vågar inte rekommendera någon som jag vet kanske skulle sluta efter någon dag och därmed sätta mig på pottkanten. Det är ju roligt att jobba ju. Varför kan inte några av mina kompisar förstå det; vi är ju snart vuxna och snart måste vi börja arbeta, tjäna pengar och betala vår egen hyra. Ingen vill väl bo kvar hos mamma och pappa hela livet?

Det här inlägget var postat i Vardag.

Pappa ska lära mig köra bil

Pappa tycker att det är dags att jag ska börja köra bilen. Själv har jag ju hela tiden kört min moppe, till stan och till kompisarna, men inser att det är skönt att köra bil. När det regnar och snöar är det inte så kul längre med en moppe. Även om jag gillar min lilla fina moppe, är steget till en bil, att plocka vuxenpoäng. Så sagt och gjort har (pappa) bestämt sig för att gå en handledarkurs i Stockholm. Han är orolig att vi ska börja gräla, och om han kan mera om bilkörning så tror han att vi ska undvika grälen.

Nya bestämmelser om dem som ska lära ut

Den här handledarkursen som man måste gå är nytt. Numera räcker det inte med att man ska ha haft körkort ett visst antal år, nu ska man ha gått en handledarkurs också innan man får lära ut hur man kör bil. Eftersom Stockholm är det närmaste stället när det kommer till att gå en körskola är det där pappa ska gå. Han får lära sig hur han ska ha tålamod med mig, hur han kan lära ut rent praktiskt, hur han ska planera själva körskolan för mig.

Det är bra att pappa går den där handledarkursen

Jag tror att det kommer att göra pappa gott att gå den där handledarkursen. Han behöver då bättre tålamod, han behöver lära sig hur han ska hantera sin stress, hur han ska bli en bättre lärare och veta vilka gränser som han har, hur han ska göra när det blir stressigt. Jag fattar att det inte är så lätt att ha tålamod när det inte är så mycket man kan göra när någon annan kör, och du sitter bredvid. Allt kan ju gå fel, och det gäller ju att du plötsligt litar på ditt barn, att hon gör rätt. Det blir en bra upplevelse för pappa.

Jag kommer att bli en bra bilförare

Själv är jag 100 procent säker på att jag kommer att bli en bra bilförare. Jag är född chaufför. Jag har alltid gillat bilar och jag är inte rädd för någonting. Jag är inte rädd för att bilen rör på sig (jag har redan kört bil, men det vet inte pappa). Jag har kompisar som är livrädda bara bilen rör på sig, det är inte jag. Jag är helt 100 på att jag kommer att ta kommandot över bilen, och bli en riktigt duktig bilförare – jag kanske ska börja köra racerbilar i skogen och sikta på att bli professionell tävlingsbilförare. Jag tror att jag har talang!

Gör alla Botox i Stockholm?

Jag var inne i Stockholm i helgen och sov över hos min kompis som flyttat dit med sin familj. Att säga att jag är avundsjuk på henne är inte en överdrift. Sanningen är att jag var nära att börja gråta när jag skulle sätta mig på bussen hem i söndags. Det enda jag kunde tänka var att snart, snart ska jag också bo här. Men ja, jag vet inte riktigt hur det ska gå till bara. Att köpa en lägenhet kommer aldrig att gå, man måste ju på riktigt vara mångmiljonär för det. Varken jag eller min familj har särskilt mycket pengar undanstoppade. Inte vad jag vet i alla fall. Och att få en lägenhet via bostadskön känns ju rätt kört, men jag har i alla fall stått sedan jag fyllde 18.

Roligt men hetsigt

I alla fall, det var en helt grym helg. På fredagen var vi bara hemma och mös med min kompis familj och kollade film och drack te. På lördagen vaknade vi sent och sen hade vi picknick och solade i Humlegården. Sen åt vi middag på East med lite nytt (trevligt!) folk som jag inte kände och efter det blev det några drinkar på lite olika ställen och dans tills vi var helt slut. Jag gillar Stockholmarna även om det är lite väl stressigt på en del håll, till och med på krogen. Allt ska gå fort och nästa roliga grej måste hända direkt. Att bara sitta och prata funkar några minuter, sen måste det dansas eller så ska man dra till nästa ställe. Jag har väl kvar mitt livet-på-landet-tempo, och det är rätt skönt måste jag säga.

Ett mycket märkligt mode

Folk är roliga i Stockholm, de klär sig snyggt och de har faktiskt bättre humor än göteborgarna som bara trampar runt runt med sina ordvitsar. Jag hade skitkul och fick lite nya kompisar. Men en sak måste jag nämna som faktiskt gjorde mig lite förvånad. ALLA verkar köra behandlingar med Botox och fillers. Inte bara tjejerna utan även en del killar. Jag var faktiskt tvungen att fråga några och alla sa visst, det gör jag. Ingen stor grej, liksom. Personligen tycker jag att antirynkbehandling när man är runt tjugo är en smula over the top, men visst var och en gör som hen vill. Det är som att den där nollställda, släta looken och anknäbb blivit någon sorts standard, det är både roligt och lite skrämmande. Men kanske kommer jag att tycka att det ser helt naturligt ut om några år.

Jag skippar skönhetsracet

Men nån botox blir det inte för mig. Jag verkar tillhöra den lilla minoritet tjejer i min ålder som faktiskt är nöjd med mitt utseende. Tappade ni hakan nu? Jag kanske inte är nåt modellmaterial, men jag är inte Godzilla heller. Jag duger helt enkelt. Kanske är det lantlivet som gör att jag tar så lätt på saker, vem vet vad storstaden skulle göra med mig? Skämt åsido, jag är inte intresserad av Botox och tur är det, för jag skulle inte ha råd ens med en behandling, och en behandling räcker väl i typ tre månader. Ärligt talat fattar jag inte hur man kan prioritera att lägga så mycket pengar på sitt utseende.

Samtidigt fattar jag ju precis. Utseendefixeringen i Stockholm är helt galen, mest så klart för tjejer. Men det känns också som att det är tjejerna som hetsar på varandra på Insta och Snapchat. Nu har jag gjort det här ingreppet, kolla vad snygg jag blev. Tusen likes. Men nej, jag är nog mer Inre Skönhet-typen. Jag vill bara skriva och bo i vackra Stockholm med mina hundar och någon jag tycker om.

Jaja, jag kommer väl dit någon dag. Men kanske är det inte så bråttom. Just nu är det skymning och jag sitter och tittar ut över sjön. Glad att vara hemma hos de som jag bryr mig om mest. Här har ingen någonsin kört fillers eller Botox. Inte vad jag vet i alla fall. Hmmm…

Nyfiken på Botox? Du kan du kika på denna sida. Inte för att jag rekommenderar det, men ändå.

Det här inlägget var postat i Skönhet.